På jullovet snubblade jag i sonens rum över
"Bert och datadejten", som ganska träffande berör en del av de intressanta spår vi kom in på i måndags. Så här står det på baksidan av boken:
"Berts alla kompisar vill bara umgås med sina datorer.De chattar med varandra på MSN, kollar in snygga brudar och vilka vapen man kan köpa. Bert har lovat sig själv att aldrig bli en datanörd. Aldrig i livet! För det är ju inte det riktiga livet. Och hans gamla dator är ändå så trög att han inte kan koppla upp sig mot nätet.
Men på sin födelsedag får han oväntat en alldeles egen laptop! och plötsligt har han TVÅ flickvänner- underbara Amanda och en tjej på nätet. Fast det vet inte Amanda om. Och eftersom internet bara finns i luften och är osynligt så är ju inte LoverGiiiirl 123 heller på riktigt. Så inte måste han ha dåligt samvete för det, eller hur?"
Berts kompisar chattar
Vilken betydelse har chattandet på nätet för, framför allt, ungdomar? Pratar man på olika sätt och tar sig olika roller beroende av hur pass nära man känner varandra eller av hur stor sannolikheten är att man träffas i verkligheten. Är det lättare att ta kontakt med någon via nätet än i verkligheten? Vad säger man till varandra och hur? Kommer att tänka på hur lätt det är att säga fula saker om medtrafikanter när man sitter i sin bil och inte är lika nåbar som om man stod rakt framför någon. Kanske jämförbart med chattbeteendet hos en del.
Kom fram till ett nytt begrepp:
"Sociodigital kompetens", som kanske kan vara passande för vett och etikett i kontakt med andra på nätet.
Funderar också på all tid som går åt och beroendet som skapas. Det kanske är en generationsfråga och en vanesak, men jag skulle känna mig lätt stressad av att kartlägga mitt liv i bloggform flera gånger om dygnet och hinna kolla vilka som är uppkopplade. Finns det någon tid till att "bara vara" och "bara vara själv", eller är
det något som skapar stress?
Berts tröga gamla dator går inte att koppla upp på nätet
Allt fler skoluppgifter läggs ut som hemuppgifter som ska skickas in via nätet och så gör också jag. Vi tar för själklart att det är ett snabbt och smidigt sätt, och det är det ju - om allt fungerar. Text och bild flyger snabbt genom luften. Men jag har träffat på mer än en stressad elev som inte fått det att fungera - trasig dator, ingen dator, dator men inget bredband, inget officepaket, föräldrar som inte kan hjälpa när de kör fast..... Alla har fortfarande inte samma möjlighet till digitalt arbete på hemmaplan vilket ger olika förutsättnigar.
(Apropå "demokratiska kommunikationskanaler" på sid 54 i Erstads häfte)
Datavärlden är inte "det riktiga livet"..."riktiga pussar är bättre än nätpussar"
Vart tog lukten vägen? - var en av minnespunkterna i måndags. Många små skolor löser av praktiska och ekonomiska skäl den estetiska verksamheten med enbart digital teknik, vilket jag tycker är synd. Jag tror många behöver de mer handgripliga arbetssätt som kan fås med olika material, och också att få använda hela kroppen i arbetet. Det digitala användandet är en del av verksamheten i sig och en resurs men kan inte ersätta andra arbetssätt - verkligheten.
